En kompis förklarade för mig att det var dags att jag sågade någonting här på skivrecensioner.se för att inte läsarna skall få för sig att jag tuggar allt som kommer i min väg. Nu är det naturligtvis inte så, det är bara det att det är roligare att skriva om musik som man tycker om. Men min goda vän har ändå en poäng, och för att röra om i grytan bestämde jag mig förstås då för att ge mig på ett av årets album som han själv (och många andra för den delen) håller mycket högt.
Contra är ett riktningslöst hopkok av lösa trådar. Vampire Weekend rör sig obehindrat över genregränser och hinner snöa in både på världsmusik och bossa nova inom loppet av albumets tio spår. Det hela låter mer som en lektion på musikskolan än som ett pop-album. Nu inser jag att det just är det som utgör lite av behållningen med Vampire Weekend, men problemet är att Ezra Koenig och hans kamrater koncentrerar sig så mycket på att framstå som innovativa att de glömt bort det viktigaste av allt längs vägen; man måste ha bra låtar också.
”Holiday” har gått varm på P3 under sommaren och utgör den kanske mest direkta låten på Contra. Det är förstås också den första låten att gå en på nerverna. ”White Sky” är charmig och har en medryckande dansa-runt-i-ringen-refräng. Men Contra hade kunnat vara mycket mer intressant om mindre tid hade ägnats i den instrumentella lekstugan och mer tid i låtskrivarverkstaden.
Även Nick Caves band Grinderman tänker släppa nytt. Albumet är, något fantasilöst, döpt till Grinderman 2 och skall släppas den trettonde september. Den nya singeln ”Heathen Child” stinker lika mycket svett och motorolja som låtarna på det första albumet, men känns tyvärr ganska intetsägande annars.
The Suburbs är synnerligen ambitiöst. Albumet - som närmast kan beskrivas som ett konceptalbum - behandlar under en dryg timme uppväxten i en medelklassens förortsmiljö. Win Butler och Régine Chassagne angriper sitt tema på ett nästan smärtsamt oromantiserande sätt. Någon recension jag läste drog paralleller med Springsteen, och liknelsen känns relevant. The Suburbs handlar - som Springsteens hela katalog i stort sett - om människor som sitter fast i ett samhällssystem och lever på minnen av en svunnen ungdom.
Musikaliskt täcker Arcade Fire ett ganska brett spektra. The Suburbs rymmer både en nickning åt Blondie (”Sprawl II”) och något som nästan låter som The Knacks ”My Sharona” (”Month Of May”). Men att det egentligen spretar en del soundmässigt är faktiskt ingenting man tänker på när man lyssnar. Låtarna på The Suburbs är på något sätt stöpta i samma form ändå och passar utmärkt tillsammans. Dock hade helhetsintrycket kanske kunnat bli ännu bättre om ett par tre spår hade skalats av, trots att låtmaterialet över lag är mycket starkt. Bäst gillar jag det drivande titelspåret.
Hurley är döpt efter Jorge Garcias rollkaraktär i serien Lost. Jorge Garcia är förstås också mannen som figurerar på albumets cover. Rivers Cuomo säger till Spinner att de valde att kalla det Hurley eftersom att folk ”ändå skulle referera till det som Hurley-skivan”.
En av låtarna på Hurley har tydligen självaste Ryan Adams varit med och skrivit.
Första singeln, som heter ”Memories”, kan man höra här. Tyvärr låter den ungefär lika själlös som allt på Raditude och Red Album. Att detta faktiskt är samma band som en gång gjorde Pinkerton är svårt att greppa.
Highway Companion kommer jag förmodligen alltid att förknippa med ett regnruskigt Halmstad, hösten -06. Jag hade då just flyttat dit för att studera och bodde i en sunkig lägenhet på tolv kvadrat. Tom Pettys låtar om att ensam åka någonstans långt bort var för mig ett perfekt soundtrack till en tid då jag själv var ny i en stad där jag inte kände någon.
Highway Companion är, som namnet antyder, ett album som passar utmärkt för bilresan. Tom Petty hade också för avsikt att göra en platta som skulle fungera just som en ”kamrat på vägen”. Nästan samtliga låtar innehåller ord som ”car”, ”road”, eller någon annan slags bilfärdsaktig association.
Highway Companion är den bästa skivan ur Pettys händer sedan Wildflowers som släpptes tolv år tidigare. Precis som Wildflowers är Highway Companion inspelat utan hjälp från Pettys kompband The Heartbreakers (men Mike Campbell bidrar ändå med en hel del gitarrspelade). Personligen tycker jag att Petty gör sig bättre solo, hans låtar får komma fram mer i ljuset och slösas inte bort i återanvända gubb-bluesrockiga riffs som ofta varit fallet på de senaste fyra-fem Tom Petty & The Heartbreakers-plattorna.
Den sentimentala ”Down South” tillhör det bästa som Tom Petty har gjort under hela sin karriär. ”Big Weekend” och ”Flirting With Time” är andra högklassiga låtar, men som album betraktat är det nog snarare de minnen som jag förknippar med det än dess egentliga kvalitet som gör att Highway Companion har en särskild plats i mitt hjärta.
Beach House är en duo från Baltimore som består av Victoria Legrand (på sång och orgel) och Alex Scally (gitarr och keyboard). Musikaliskt tar de vid där dream popen legat vilande sedan Mazzy Star splittrades i slutet av 90-talet. Sedan det självbetitlade debutalbumet 2006 har de hunnit med att släppa ytterligare två album, varav Teen Dream är det andra – och det första utgivet på det creddiga skivbolaget Sub Pop.
Teen Dream är rikt på stämning och känsla. Beach House blandar självklara popmelodier med en hypnotisk ljudbild á la My Bloody Valentine och lämnar lyssnaren åt en melankolisk efterklang. Dream pop-stämpeln ser man till att göra ordentligt rätta för. Musiken på Teen Dream känns från början till slut som att den kommer från någonstans mellan dröm och verklighet. Ändå används reverbet - ett annars vanligt knep för att ge låtar en drömsk känsla – ganska sparsamt på Teen Dream. Har man har en sångerska med en röst i Victoria Legrands kaliber behöver man helt enkelt inte reverb för att ge låtar extra styrka.
Om det mot förmodan fortfarande finns någon som inte har gett upp hoppet på Weezer (Raditude var oförlåtligt uselt) kan det vara roligt att veta att de släpper ett nytt album den 14 september. Albumet kommer att heta Hurley och beskrivs enligt dem själva som mer rockigt och rått än dess föregångare.
Själv vågar jag inte längre hoppas. Jag gillade verkligen Weezer fram till Maladroit ungefär. Plattorna efter den har gjort ont i hjärtat att lyssna på. Men skulle Rivers Cuomo bara lyckas få till lite av den gnista och känsla som fanns att avnjuta på demoinspelningarna han släppte under eget namn på Alone och Alone 2 skulle det kunna bli riktigt trevligt igen.
Efter de senaste årens mer storskaliga produktioner och teatraliska utsvävningar har Rufus Wainwright uttryckt en vilja av att göra någonting helt avskalat. All Days Are Nights: Songs For Lulu är just det piano och sång-album som han har haft som ambition att skapa. Det kräver en hel del - både av en artist och dennes låtmaterial - för att bära upp ett så pass naket upplägg, men Wainwright visar med övertygelse att han har vad som krävs.
All Days Are Nights: Songs For Lulu är ett album som är dränkt i molliga ackord och nedstämda tongångar. Skivans kreativa process skuggades av modern Kate McGarrigles bortgång i cancer, något som också fragmentariskt lyser igenom i Wainwrights uppgivna lyrik. Bilden som målas upp är den av en plågad själ som fortfarande letar efter sin plats i världen. All Days Are Nights är ett myckert vackert album vars bräckliga låtar får extra allvar av det nakna arrangemanget.
Tre av låtarna på All Days Are Nights utgörs av Shakespeare-sonetter som Wainwright satt till musik. Det låter förstås som ett överpretantiöst grepp om något, men fungerar faktiskt tematiskt och stör inte alls flowen på vad som annars är ett mycket personligt album.
Jag hade för länge sedan skrivit av The Coral som ett lättglömt one hit wonder (”Dreaming Of You”) när Roots And Echoes släpptes 2007 och fick mig att ändra uppfattning. Roots And Echoes var ett stabilt album som innehöll flera riktigt starka spår (”Jacqueline”, ”Rebecca You” m.fl.). Tack vare Roots And Echoes hade jag därför förväntningar på uppföljaren Butterfly House, vilka The Coral tyvärr inte lyckas leva upp till. Butterfly House är snarare ett steg tillbaka mot medelmåttigheten på de tidigare plattorna.
Butterfly House är trevligt att lyssna på. Mysighetsfaktorn är hög. Det är faktiskt också lite det som är problemet. Det krävs liksom mer än gemytlig stämsång och vänskapligt sinnade tweepop-gitarrer för att intresset skall hållas vid liv någon längre stund. The Coral gör sin 60-tals-influerade rock snyggt, men minnesvärda låtar är en bristvara. Även den ganska tjatiga förstasingeln ”1000 Years” tröttnar man fort på.
Tired Pony är den senaste i raden supergrupper på stjärnhimlen. Snow Patrols frontman Gary Lightbody startade bandet i syfte att få utlopp för sin önskan att göra ett country-album. Med sig har han fått namnkunniga herrar som Richard Colbum från Belle & Sebastian och Peter Buck från R.E.M. Dessutom tittar både M. Ward och Tom Smith (Editors sångare) in på varsitt gästspel. The Place We Ran From blev dock i slutändan inget country-album, men ett organiskt och fylligt Americana-album.
Supergrupper brukar för det mesta vara besvikelser, något som kanske kan bero på att de allt som oftast utgör sammansättningar av artister som redan har haft sina bästa dagar bakom sig. Lightbody och hans kamrater i Tired Pony behöver dock inte skämmas för sig. The Place We Ran From är ingen makalös upplevelse, men ett fullt njutningsbart soundtrack för regniga höstdagar.
