The Age Of Adz kommer att släppas den 12 oktober och innehåller följande spår:

Futile Devices
Too Much
Age Of Adz
I Walked
Now That I’m Older
Get Real Get Right
Bad Communication
Vesuvius
All For Myself
I Want To Be Well
Impossible Soul

The Age Of Adz skall tydligen låta ganska annorlunda från Stevens tidigare material. Bl.a. skall det innehålla ganska omfattande elektroniska inslag. Den första singeln heter ”I Walked” och kan höras via youtube-länken nedan. Själv tycker jag att ”I Walked” till soundet låter väldigt mycket som ”Idiotique” på Radioheads Kid A. Jag har ännu inte riktigt kunnat bestämma mig för om jag gillar det eller inte.

När 2010 summeras kommer detta debutalbum av Perfume Genius med stor säkerhet att figurera högt upp på årsbästalistorna. Bakom det udda artistnamnet döljer sig Mike Hadreas; en singer-songwriter från Seattle. Han skrev låtarna till Learning på sin mors piano efter en vända på rehab. De tio spåren klockar tillsammans in på under halvtimmen, och det känns som att de tar slut lite för fort varje gång.

Mike Hadreas bygger stora känslor med enkla medel. Hans piano- och orgelspel är simplistiskt, men känslomässigt berikat. Hadreas resignerade sång ligger lågt i ljudmixen och väcker bilden av en man som långsamt drunknar i ältandet av sitt förflutna.

Neil Young – Love And War

Neil Young – You Never Call

Neil Young – Peaceful Valley

…Oh! Det slog mig just att albumtiteln Le Noise förstås är en lek med bokstäverna i producenten Daniel Lanois namn. Neil Young är minsann en vitsig gammal gubbe!

På framsidan av So Runs The World Away finns en bild på en gammal flodångare. Den känns väldigt passande i sammanhanget. Josh Ritter blir nämligen sällan personlig i sin musik. I stället rör han sig textmässigt ofta bland sägner och historier ur det västerländska kulturarvet. Han specificerar nästan aldrig tid eller plats, men medvetandemässigt hamnar man ändå i något slags fantasins sent artonhundra- eller tidigt nittonhundratal. Bilden förstärks av att även musiken på So Runs The World Away många gånger är hämtad ur det traditionella. ”Folk Bloodbath” låter till exempel lite som en omskrivning av den gamla folklåten ”Down To The River To Pray”.

So Runs The World Away är ett stabilt album, om än något slätstruket. Ritter verkar trygg i sitt eget material och vågar ta ut svängarna lite i produktionen. Både ljudmässigt och tematiskt påminner So Runs The World Away en hel del om Sufjan Stevens Illinois. Josh Ritter hämmas dock av att han aldrig vågar bli personlig. Låtarna på plattan tillåts liksom aldrig riktigt beröra som de skulle kunna ha gjort.

Först och främst: Jag går all in och utnämner redan nu textraden ”Love it is hard like an overdue train” från Mojos andraspår ”First Flash Of Freedom” till 2010 års sämsta. Kärlek är alltså lika jobbigt som ett försenat tåg? Inspirerande visdomsord där, herr Petty.

Mojo är annars exakt det gubbrockssvulstiga album som man har kommit att förvänta sig från Tom Petty & The Heartbreakers de senaste åren. Redan lite för långa låtar drygas ut med old school blueslicks tills det att de i stället känns på tok för långa. Av Pettys förmåga att skriva oförglömliga dängor märks ingenting av. Låtskrivandet känns i stället förvånansvärt slapphänt, speciellt med tanke på att man både på soloplattan Highway Companion och Mudcrutchs självbetitlade album fick intrycket av att Petty var på väg tillbaka mot formen. På Mojo känns det som att han inte ens försöker.

Mojo hade kunnat vara bättre om antalet spår hade skurits ned till en tio-tolv stycken och mer arbete lagts på dem. Men å andra sidan hade det nog varit svårt att såga i materialet, alla låtar är nämligen ungefär lika dåliga och låter ungefär likadant.

Till skillnad från många som han har inspirerat (John Mellencamp, Steve Earle m.fl.) har Bruce Springsteen alltid känts trovärdig i sina skildringar ur gräsrötternas Amerika. När Springsteen sjunger att han är en fattig, hårt arbetande patrullman i ”Highway Patrolman” slukar man det med hull och hår, och det trots att man vet att Springsteen förmodligen skrev låten sittandes på verandan i sin miljonerdollarsmansion. Förmågan att i enkla ord berätta en historia med övertygelse är det som gör Springsteen så unik för sin generations singer-songwriters.

Nebraska är Springsteens klart bästa album. Utgivet mellan de publikfriande rockarna The River och Born In The U.S.A. utmärker sig Nebraska som rakt igenom akustiskt. Inspelningarna - som i det stora hela bara består av Springsteen och hans gitarr - var från början avsedda som demos att utgöra riktlinjer för en senare studioinspelning med The E Street Band. När allt kom omkring gillade dock Springsteen demoinspelningarna så mycket att han valde att helt enkelt ge ut dem som de var i stället. Det var nog ett klokt val. Den ensliga och uppgivna stämning som gör Nebraska så gripande hade inte gått att fånga i en upptagning med fullt band där flera instrument och viljor konkurrerar om utrymmet.

Inspelat i ett årtionde när less verkligen inte var more (på åttiotalet skulle allting låta stort) är Nebraska inte på något sätt tidstypiskt, men ett tidlöst verk som låter precis lika fräscht idag som det gjorde när det kom för snart trettio år sedan.

Här kan man höra ett litet smakprov från det kommande albumet.

Mest huvudbry fick jag vad det gällde femteplatsen, där jag stod och vägde mellan Highway 61′ Revisited och Blonde On Blonde. I slutändan kom jag dock fram till att Highway 61 Revisited är det jämnare albumet av de två.

Annars gillar jag i allmänhet Dylans singer-songwriter approach på album som Blood On The Tracks och Desire bättre än hans politiska 60-tal. När Dylan besjunger sitt kraschade äktenskap med Sara Lownds hörs det liksom att det berör honom mer än de världens allsjöns orättvisor som han sjöng om på sina första plattor. Det är förstås inte så konstigt alls egentligen.

Here it goes:

Bob Dylan album – Topp 5

1. Blood On The Tracks (1975)
2. The Times They Are A-changin’ (1964)
3. Desire (1976)
4. The Freewheelin’ Bob Dylan (1963)
5. Highway 61′ Revisited (1965)

1971 släppte Serge Gainsbourg en låt vid namn ”Ballade de Melody Nelson”. Ungefär 30 år senare bestämmer sig en viss Beck Hansen för att spela in ett helt album med produktionen på ”Ballade de Melody Nelson” som främsta inspirationskälla för det sound han vill åt. En cirkel sluts nu när Serge Gainsbourgs dotter Charlotte Gainsbourg tar hjälp av just Beck på hennes tredje soloalbum.

På IRM har Beck stått för både produktion och så gott som allt låtskrivande. Det kommer kanske därför inte som någon överraskning att albumet i mångt och mycket också låter som ett Beck-album. Beatsen och ljubilden känns ofta igen från Becks tidigare mer organiska produktioner. De finaste stunderna på IRM känns i själva verket nästan som ratat material från hans egna skivor. ”Heaven Can Wait” skulle till exempel kunna vara hämtad direkt ifrån Mutations. Samma sak gäller för ”Time Of The Assassins”, som känns som en kusin till ”Little One” från Sea Change.

Nu sätter förstås Charlotte Gainsbourgs sin egen prägel på materialet. Mest personligt och som bäst blir det när hennes nästan viskande sång får det utrymme som den får i intima ”Le Chat du Café des Artistes”. Dock håller låtmaterialet över lag inte riktigt måttet på IRM. Slutintrycket blir ett på pappret intressant, men i verkligheten ganska intetsägande, samarbete.