Efter de senaste årens mer storskaliga produktioner och teatraliska utsvävningar har Rufus Wainwright uttryckt en vilja av att göra någonting helt avskalat. All Days Are Nights: Songs For Lulu är just det piano och sång-album som han har haft som ambition att skapa. Det kräver en hel del - både av en artist och dennes låtmaterial - för att bära upp ett så pass naket upplägg, men Wainwright visar med övertygelse att han har vad som krävs.
All Days Are Nights: Songs For Lulu är ett album som är dränkt i molliga ackord och nedstämda tongångar. Skivans kreativa process skuggades av modern Kate McGarrigles bortgång i cancer, något som också fragmentariskt lyser igenom i Wainwrights uppgivna lyrik. Bilden som målas upp är den av en plågad själ som fortfarande letar efter sin plats i världen. All Days Are Nights är ett myckert vackert album vars bräckliga låtar får extra allvar av det nakna arrangemanget.
Tre av låtarna på All Days Are Nights utgörs av Shakespeare-sonetter som Wainwright satt till musik. Det låter förstås som ett överpretantiöst grepp om något, men fungerar faktiskt tematiskt och stör inte alls flowen på vad som annars är ett mycket personligt album.
Jag hade för länge sedan skrivit av The Coral som ett lättglömt one hit wonder (”Dreaming Of You”) när Roots And Echoes släpptes 2007 och fick mig att ändra uppfattning. Roots And Echoes var ett stabilt album som innehöll flera riktigt starka spår (”Jacqueline”, ”Rebecca You” m.fl.). Tack vare Roots And Echoes hade jag därför förväntningar på uppföljaren Butterfly House, vilka The Coral tyvärr inte lyckas leva upp till. Butterfly House är snarare ett steg tillbaka mot medelmåttigheten på de tidigare plattorna.
Butterfly House är trevligt att lyssna på. Mysighetsfaktorn är hög. Det är faktiskt också lite det som är problemet. Det krävs liksom mer än gemytlig stämsång och vänskapligt sinnade tweepop-gitarrer för att intresset skall hållas vid liv någon längre stund. The Coral gör sin 60-tals-influerade rock snyggt, men minnesvärda låtar är en bristvara. Även den ganska tjatiga förstasingeln ”1000 Years” tröttnar man fort på.
Tired Pony är den senaste i raden supergrupper på stjärnhimlen. Snow Patrols frontman Gary Lightbody startade bandet i syfte att få utlopp för sin önskan att göra ett country-album. Med sig har han fått namnkunniga herrar som Richard Colbum från Belle & Sebastian och Peter Buck från R.E.M. Dessutom tittar både M. Ward och Tom Smith (Editors sångare) in på varsitt gästspel. The Place We Ran From blev dock i slutändan inget country-album, men ett organiskt och fylligt Americana-album.
Supergrupper brukar för det mesta vara besvikelser, något som kanske kan bero på att de allt som oftast utgör sammansättningar av artister som redan har haft sina bästa dagar bakom sig. Lightbody och hans kamrater i Tired Pony behöver dock inte skämmas för sig. The Place We Ran From är ingen makalös upplevelse, men ett fullt njutningsbart soundtrack för regniga höstdagar.
Det låter väldigt mycket The Shins om Avi Buffalos debutalbum, men blott nitton år gamla Avigdor Zahner-Isenberg kunde förstås ha hittat sämre influenser än så. Begåvad med en näsa för snygga melodier har han här knåpat ihop ett underhållande album av poplåtar som sällan följer det vanliga vers-refräng-vers-formatet. Sin ringa ålder till trots känns materialet ändå moget både till text och ton. Den beroendeframkallande förstasingeln ”What’s in it for?” tjänar nästan ihop albumets sju stjärnor helt på egen hand, men det finns fler pärlor; inte minst den vaggviseliknande ”Coaxed” och den maniska ”Jessica”.
…Dessutom är det alltid roligt att höra ett creddigt band som Avi Buffalo ta till ett så ocreddigt grepp som ett gitarrsolo, vilket de framgångsrikt gör både på ”Jessica” och ”Remember last time”. Tummen upp för det!
Damien Jurados nionde album är inspelat tillsammans med kompisen och producenten Richard Swift under en vecka i Oregon. Med tanke på hur nedstämt slutresultatet låter har man svårt att tro att de kan ha haft särskilt roligt tillsammans, men det var hur som helst länge sedan som Jurado gjorde musik som var så här bra.
Stämningen på Saint Bartlett är stundom spökligt öde. Jurados lågmälda kompositioner kommer väl till sin rätta i Swifts lofi-filosofiska produktion. Med ett sparmsamt arrangemang där Jurados röst och akustiska gitarr sätts i fokus kramas känslokärnan ur ett dussin låtar som genomgående håller hög klass. Bäst fungerar det på uppgivna ”The Falling Snow”, där en violin kommer in i refrängen och förstärker Jurados vemod i vad som kan vara 2010 års hittills vackraste musikögonblick.
På den tiden som dessa skottar från Glasgow var självaste Kurt Cobains favoritband spelade de melodidriven powerpop i kölvattnet av band som Big Star och The Byrds. Nästan tjugo år senare gör Teenage Fanclub fortfarande exakt samma grej, med den viktiga skillnaden att de nu gör den bättre än någonsin.
Teenage Fanclub har snickrat ihop en imponerande trave låtar till Shadows. Enligt klassiskt vers-refräng-vers format levererar de en paradgata av stabila poplåtar som snabbt fastnar i huvudet. Bäst är den gungande country-rock-dängan ”Baby Lee” och den vackra melankoliska pianoballaden ”Dark Clouds”.
Efter ett par trötta album påminner Shadows mig om varför jag gillade Teenage Fanclub från första början. Några svagare spår gömda framåt slutet av skivan gör att betyget stannar på sju stjärnor – men det är sju starkt lysande stjärnor.
Seattle-bandet Band Of Horses har ungefär lika stor omsättning på bandmedlemmar som Transcom har personalomsättning. Det vore förstås konstigt om en sådan sak inte gjorde avtryck i den musik som skapades. Knappast kan det väl då vara en tillfällighet att soundet på Infinite Arms skiljer sig ganska markant från de två föregångarna?
På Infinite Arms har hästbandet tagit ett kliv mot en mer städad variant av sin skäggiga rock. Influenser från ett band som Electric Light Orchestra märks allt tydligare i en mer polerad produktion, inte minst i öppningsspåret ”Factory”. Något som framför allt faller mig i smaken är att reverben på Ben Bridwells sång den här gången är nedskruvad till mer smakfulla nivåer.
Det mer enhetligta soundet gör att Infinite Arms också känns mer som ett album än sina två föregångare. Både på Everything All The Time och Cease To Begin spretade bandets sound ganska friskt. Infinite Arms inleds också storartat, med tre spår som alla känns som potentiella singelval. Sedan tappar dock albumet momentum. Band Of Horses låter som bäst när de bjuder upp till lite Rock N’ Roll, men Infinite Arms innehåller för många långsamma spår som känns rätt intetsägande.
En god vän till mig beskrev High Violet som ”en trögflytande grå massa”. Det säger egentligen det mesta om detta The Nationals femte album. High Violet är en oerhört långsam och dyster historia. Matt Berningers matta klagosång vilar över en karg ljudbild som ser i stort sett identisk ut hela albumet igenom. Den ljudmässiga enhetligheten på High Violet är så påtaglig att man ofta inte ens tänker på att en låt har slutat och en annan börjat. Detta är dock inget problem eftersom samtliga låtar håller mycket hög kvalitet.
Det är inget snack om att High Violet tillhör det bästa som skördats hitills i årets albumskörd.
Jag gillar verkligen Evan Dando. Jag gillar honom så skarpt att det gjorde mig riktigt glad att Lemonheads självbetitalde comeback-album visade sig vara så bra som det faktiskt var. Jag blev i motsvarande grad besviken första gången jag lyssnade på den oinspirerade uppföljaren Varshons.
Varshons är ett coveralbum. Evan Dando låter fullkomligt ointresserad på majoriteten av spåren. Visst är en del av hans charm den slappa slacker-attityden, men är man för lat för att skriva sina egna låtar får man åtminstone visa lite engagemang när man tolkar andras. Det hjälper då inte att låtvalen i flera fall är ganska tveksamma. ”Dirty Robot” är på sin höjd en smårolig b-sida, Christina Aguileras hit ”Beautiful” gör sig inte alls i Dandos apatiska tolkning. Till råga på allt klockar Varshons in på blott 33 minuter. Nu brukar förstås Dandos album inte vara mycket längre än så, men ”oj-är-det-redan-slut?”-känslan som man vant sig vid att få har på Varshons ersatts av en ”vad-skönt-att-det-redan-är-slut”-känsla.
Varshons räddas upp av den inledande Gram Parsons-covern och ett par tre stabila spår till, men Evan Dando har visat förut att han kan mycket bättre än så här.
Yankee Hotel Foxtrot är en av de där skivorna som väldigt ofta dyker upp på topplistor över 2000-talets bästa album.
…Själv har jag aldrig riktigt förstått varför.
Visst, jag inser att Wilco med Yankee Hotel Foxtrot hittade någon slags felande länk mellan Radioheads OK Computer och Whiskeytowns Stranger’s Almanac. Jag inser också att det är värt hur många credpoäng som helst att albumet först refuserades av Reprise Records för att skivbolagspamparna inte ansåg det vara kommersiellt gångbart.
…Men nej, Yankee Hotel Foxtrot är inget mästerverk.
Yankee Hotel Foxtrot är ett stabilt album med intressant produktion, men de där riktiga topparna saknas. Wilco har ofta kallats för ett amerikanskt Radiohead. Jämförelsen är adekvat, men Thom Yorke är en mycket bättre låtskrivare än vad Jeff Tweedy är.
